Zlatan Ibrahimovic har star quality. Han är 192 centimeter och 84 kilo stjärna. Självförtroendet ångar omkring honom. Leendet är bredare än ansiktet. Här är killen som kan gå hur långt som helst - och som vet om det.
2001 lämnade den då 19-årige Zlatan Ibrahimovic Malmö FF för att inleda sin internationella karriär. I samband med det träffade Skånskan honom för en längre intervju.
Malmö stadion. MFF har just avslutat ett viktigt träningspass inför måndagens allsvenska premiär. Zlatan väntar utanför omklädningsrummet, handslaget är fast, blicken rak. Han lotsar vänligt genom svettiga korridorer, håller artigt upp dörrar och gör slutligen en inbjudande gest mot en soffgrupp i ett hörn. Den ser ny ut, dyr och bekväm.
– Ja du vet, nu när jag har blivit så känd så har de börjat köpa in en massa grejer här.
Han slänger sig ner i soffan. Tittar upp, smilet brett som en ladugårdsdörr.
– Nä då. Jag bara skojar.
Zlatan Ibrahimovic är framgångssagan personifierad. Den stökige invandrarkillen från Rosengård som vid 19 års ålder hunnit bli både helgonförklarad fotbollstalang och såld till Ajax för 80 miljoner kronor. ”Kul och spännande” är hans egen enkla sammanfattning av känslan i kroppen när man möter världspressen för att skriva under svensk fotbolls genom tidernas dyraste proffskontrakt.
– Du vet, jag börjar bli van vid sånt här nu. Man blir intervjuad mycket. Det kändes som om jag hade varit med om det förut.
Börjar bli van. Som om man varit med om det förut. Det självklara sättet att säga det beskriver perfekt den kombination av extrem kaxighet och total avslappning som står som en aura omkring honom.
– Det är kul att bli igenkänd på stan. Man hör hur de viskar, titta där är Zlatan, där är Zlatan. Man får ögonkast.
Småkillarna dyrkar honom.
– Jag hoppas att de ser mig som en förebild på fotbollsplanen. Det är det jag gör på planen jag vill att de ska ta efter.
Och inte vissa av de saker han gjort vid sidan av planen. Som att vara en total vilde i skolan, till exempel. Hans gamla studierektor, Agneta Cederbom på Sorgenfriskolan, utnämnde honom i en annan intervju till en av de fem stökigaste elever hon haft på 33 år. Zlatan ser konfunderad ut inför denna upplysning.
– Agneta, Agneta…
Han suger på namnet, och skakar sedan på huvudet.
– Nej, henne minns jag inte.
Inte mycket fastnade i skolan. Att han var något av ett orosmoment i klassrummet minns han dock.
– Visst, jag var jobbig. Stökig, pratade mycket. Irriterade både kompisarna och lärarna. Varför? Ingen aning. Jag har gått i stökiga klasser, jag hade det med mig. Jag kom till Sorgenfriskolan från Sofielundsskolan och du vet, där är ju folk värsta gangsters.
Hemma gick det dock inte an att vara gangster. Mamma, städerska från Kroatien, och pappa, fastighetsskötare från Bosnien, visste att säga ifrån.
– De var, hur ska jag förklara… lite stränga. Pappa gillade disciplin. Han var sträng, men inte så att han slog mig eller så.
Pappa muslim, mamma katolik. Tror han själv på en gud?
– Ja visst. Ibland när det händer saker så ber jag till Gud att allt ska gå bra.
Föräldrarna skildes redan innan han föddes, men han har bra kontakt med båda. Fast på frågan om vilken av dem han känner sig närmast kommer svaret blixtsnabbt:
– Pappa. Mamma är typ… mamma. Med pappa kan man snacka fotboll och sånt. Det kan man inte med henne. Jag har försökt förklara, men hon fattar inte.
Det var pappa som öppnade fotbollens värld för honom. Som fick honom att lämna liret på bakgården för riktigt spel. Zlatan var tolv när han började i MFF. Skrev A-lagskontrakt 1999. Vad var det som förde honom framåt – talang, tur eller omständigheter? Han tvekar en sekund.
– Vem som helst kan bli bra om man bara är 100 procent koncentrerad på vad man vill. Man måste kämpa, ingenting är gratis. Fast det är klart att det behövs talang också.
Framgång har sina avigsidor. Avundsjuka, till exempel.
– Men de som är mina riktiga kompisar tycker bara att det är kul att det går bra.
Och pengarna? De 80 miljonerna?
– Alltså, det är många som tror att jag har blivit rik, men det har jag inte. Hasse Borg (MFF:s sportchef) har hand om det där åt mig. Men visst, en bil har jag köpt (här lägger Zlatan upp en enorm gäspning, ungefär som om en sprillans ny svart Mercedes är det mest urtrista en stackars 19-åring kan skaffa sig), och så har jag satt undan ganska mycket.
Nu är det allsvenskan som gäller, tills det är dags att flytta till Amsterdam i juli. Och intensivkurs i holländska, en utmaning för en ung man som tyckte att skolan var meningslös till och med när han gick på fotbollsgymnasium.
– Det ordnar sig. Det är inte så svårt. Jag känner redan igen vissa ord. Det är värre för dem som kommer hit från Afrika och måste lära sig svenska.
Tänker han någonsin tanken att det skulle kunna gå åt skogen i Ajax, att han ska göra bort sig? Han ser oförstående ut.
– Nej, så tänker man inte. Visst kan man ha motgångar, men nej. Jag tänker positivt. Det är bara rakt fram som gäller.