I sitt arbete med barn med grava ätproblem hade Kajsa Lamm samlat på sig massor av kunskap som, insåg hon, även kunde vara till nytta för föräldrar till ”vanliga ungar som krånglar med maten”. Resultatet blev boken När ditt barn inte äter. Nyligen belönades hon av Lunds nyföretagarcentrum.
Tips
Kajsa Lamms främsta tips till föräldrar som förtvivlar över matvägrande barn är att inse att det inte handlar om ett krig.
– Visst kan det hända att barn kan manifestera sin självständighet genom maten. men det är något annat. Det jag pratar om är barn som faktiskt inte KAN äta.
Ett annat tips är att ta det lugnt. Rom byggdes inte på en dag.
– Börja där barnet är. Om han eller hon bara äter en viss sorts pasta, ja då ska man faktiskt komma ihåg att det rimligen är man själv som har möjliggjort den vanan, genom att erbjuda en sådan kost. Då får man gå vidare i små, små steg. Kanske testa en annan form på pastan? Ett annat märke?
Klassikern att servera grönsaker före maten, när barnet är som hungrigast, gör hon också tummen upp för.
– Liksom det här med att inkludera barnet i matlagningen. Det är ju jättebra. Och det ska vara matlagning utan stress eller press. Man behöver ju inte börja med att baka prinsesstårta till dopmottagningen. Gör muffins en vanlig tisdagskväll, och strunta om det blir lite för mycket mjöl.
Att laga mat från grunden, av nyttiga råvaror, är något hon själv älskar. Samtidigt varnar hon för att överdriva nyttoaspekterna.
– Du kan ställa fram det nyttigaste i hela världen. Det kvittar, så länge barnet inte äter av det. Fokus måste vara att få in så mycket näring som möjligt i det lilla som faktiskt äts. Köp pasta med ägg i. Dränk den i smör.
Profilen
Namn: Kajsa Lamm
Ålder: 42
Bor: Utanför Lund.
Gör: Jobbar dels med barn med ätproblen på Region Skånes barnrehabilitering, driver dels egna firman Mat & Prat där hon tar emot patienter utanför habiliteringen, samt håller föredrag.
Aktuell: Fick nyligen ta emot ett av Lunds kommuns näringslivspriser, i kategorin Årets nyföretagare.
Familj: Två barn, 6 och 7 år.
Intressen: Hästar, segling, natur, botanik, mat, trädgård.
Att Kajsa Lamm skulle bli logoped, och arbeta med dysfagi vilket är det fina ordet för svårigheter att svälja, var inte precis någon självklarhet. Vägen dit var lång och snirklig. Ändå kan, hon så här i backspegeln, se hur ganska många röda trådar har löpt genom hennes tillvaro. En av dem är maten.
– Ja, matintresset har alltid funnits med, konstaterar hon och berättar om ungdomens turer kors och tvärs över jorden som skeppskock, och studenttidens ständiga matlagande inom ramen för hennes brinnande kårengagemang.
Att satsa på professionell matlagning var dock ingenting hon övervägde. I stället famlade hon sig fram inom den akademiska världen. Smakade på litteraturvetenskap, konstvetenskap, idé- och lärdomshistoria, medie- och kommunikationsvetenskap och retorik.
– Men till slut kände jag att nej. Det här leder ju ingenstans. Även om jag nu faktiskt skulle ta en fil kand så fattade jag inte vad jag skulle ha den till.
Hon funderade på om hon kanske var ämnad att forska (”men nej, inte ville jag sitta inlåst på en institution”) och genomled en arbetsmarknadsutbildning för webbdesigners (”det här var 1998, när alla skulle bli just webbdesigners”), innan något plötsligt hände som skulle förändra allt.
– Ja, en kronisk ledsjukdom bröt ut, som jag fortfarande har. I ungefär ett år gjorde jag inte många knop.
Men även om livet tycktes ha stannat av till det yttre, hände desto mer på insidan. Pusselbitar som egentligen funnits där hela tiden föll sakta på plats. En av dem var Kajsa Lamms bror.
– Ja, jag hade en bror när jag var liten, som hade en svår muskelsjukdom. Han dog när han var 24, och jag var 13.
Att leva med en svår funktionsnedsättning så nära inpå sig präglade henne djupt.
– Jag såg ju hur mina föräldrar hjälpte honom. Hur min pappa bar honom. Jag minns hur folk kunde titta och viska, och hur jag kunde bli jävligt arg. Jag försvarade honom väldigt mycket.
Att hennes mor var sjuksköterska, och bra på att förklara mekanismerna bakom broderns tillstånd, födde dessutom ett djupare intresse. Och när hon, någon gång under studietiden, råkade se en dokumentär på tv om konduktiv pedagogik (en träningsmetod för personer med neurologiska funktionshinder) var det något som kändes väldigt rätt.
– Plötsligt bara visste jag: Jag ska bli sjukgymnast och hjälpa människor med funktionshinder.
Dock fanns det en person i familjens närmaste krets som själv var sjukgymnast, och som såg ett potentiellt problem i att kombinera det fysiskt ganska krävande yrket med en relativt svår ledsjukdom.
– Ska du inte bli logoped istället, föreslog hon. Logoped? Det visste jag inte ens vad det var.
Men så läste hon på, och kunde konstatera att logopedyrket kombinerar element från både medicinska, samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter.
– Det klickade liksom i alla boxar samtidigt.
Och på den vägen är det. Att hon kom att rikta in sig just mot barn med svälj- och ätsvårigheter berodde i viss mån också på minnen från uppväxten med brodern.
– Jag minns ju till exempel hur jag reflekterade kring att han fick äta med öppen mun, men inte jag. Hur han fick dricka viss mat med sugrör. Men mest tror jag att mitt intresse bottnar i att det här med mat är så primärt. Så absolut livsnödvändigt. Funkar inte maten så funkar ingenting.
Hon kallar sig ”ät-terapeut”, efter det amerikanska begreppet feeding therapist. Och jodå. Hon får ständigt besvara frågan: Ska inte en logoped syssla med tal?
– Sväljproblem är i allra högsta grad av logopedisk art, eftersom det handlar om oral motorik. Men visst. Jag rör mig i något slags gränsland mellan logopediska och psykologiska åtgärder.
De barn hon jobbar med inom sin tjänst på Region Skånes barnrehabilitering har riktigt svåra problem. Hon beskriver vägen till så pass avancerad vård som ”ett nålsöga”.
– Och det är ju förstås jättebra att de här familjerna kan få den här fantastiska hjälpen. Men samtidigt är det synd att all kunskap som finns kommer så väldigt få tillgodo. Även föräldrar till barn som inte har jättesvåra sjukdomar kan ju behöva hjälp att få barnen att äta. Alltså vanliga barn som krånglar med maten.
Med dessa funderingar i bakhuvudet skrev hon boken När ditt barn inte äter, som kom i fjol. Här reder hon ut begreppen bakom ätsvårigheter, och hur man kan få bukt med problemen.
Mycket handlar om att föräldrarna ska inse hur viktiga deras beteende är, för att helheten ska fungera.
– En måltid är en dans, brukar jag säga.
En annan sak hon brukar säga är att ätande faktiskt inte är något man kan av sig själv.
– Att äta är instinktivt bara under de allra första veckorna i livet. Sedan måste man lära sig hur man gör.