”Nåd och tjänst” blir temat på kyrkoherde Bo Johanssons avskedspredikan i Hässleholm den 24 januari. Efter över 40 år i kyrkans tjänst är det dags att vända blad – och bli pensionär.
– Det ser jag fram emot. Det är ju inte så att jag slänger in handduken, men det är dags att ändra fokuset och få mer tid för barnbarnen!
Profilen
Namn: Bo Johansson
Ålder: Fyller 65 år den 14 april 2016.
Familj: Hustrun Bodil, barnen Patrik, Sara och Andreas, sju barnbarn.
Bor: På Ljungdala i Hässleholm.
Aktuell: Håller den 24 januari sin avskedspredikan i Hässleholms kyrka klockan 11.00 och avgår som kyrkoherde och kontraktsprost. Den 30 januari klockan 18.00 håller kyrkans olika körer en avskedskonsert för makarna Bo och Bodil Johansson. Mottagandet av efterträdaren Klas Sturesson sker i högmässan i Stoby kyrka 7 februari klockan 14.00.
Egentligen förväntades bondesonen Bo Johansson överta gården i Vankiva, men så blev det inte. Han prästvigdes 1974 och jobbade några år i Blekinge innan han flyttade med familjen till Hässleholm 1977.
– Jag hade aldrig haft en tanke på att vi skulle hamna i Hässleholm, men det var perfekt tajming och Guds kallelse som gjorde att en komministertjänst blev ledig.
Så även om makarna inte ens pratat om att flytta tillbaka till hembygden, så föll allt bara på plats.
Bos fokus låg på ungdomsverksamheten och han blev en av drivkrafterna för att utveckla källarkyrkan på Gärdesvägen och så småningom uppföra Ljungdalakyrkan.
– Det var en spännande tid med stora konfirmandgrupper, barntimmar, gudstjänster och vi provade även lite nya grepp.
När Hem och skola kallade till träff på Läredaskolan uttrycktes ett stort behov av någon typ av ungdomsgård. Bo frågade ungdomarna vad deras önskningar var och de svarade att de bara ville samlas någonstans, fika och kanske dansa.
– Det lät rimligt, så jag sa på rak arm att det kan vi ordna i Ljungdalakyrkan.
Så blev det. Ett musikkaffe med disko startade och under flera år träffades flera hundra ungdomar regelbundet där, och det blev ett populärt inneställe för stadens unga.
1985 blev Bo Johansson tillförordnad kyrkoherde och med detta ändrades arbetsuppgifterna från förkunnelse, själavård, vigslar, dop och begravningar till att bli arbetsledare för de anställda. En herde och ledare för sin flock, med både svåra och komplicerade beslut att ta ibland.
– Men när det tar emot och blir tungt, så växer man. Jag är en tävlingsmänniska i botten och min fighting spirit har kommit till nytta när det gäller att lösa problem.
Det börjar bli dags att knyta ihop påsen. Även om han egentligen inte fyller 65 förrän i april, så känns det rätt att sluta nu innan Hässleholms kyrka stänger för sin renovering.
Efter 40 år som präst känns det naturligt att summera både toppar och dalar under resans gång:
– En av höjdpunkterna var tiden i början, när jag jobbade med ungdomsverksamhet. Många kom till tro och en del har i sin tur utbildat sig till tjänst i kyrkan. Min efterträdare, Klas Sturesson, var bland annat med i ungdomsverksamheten på den tiden.
– Ett annat fint minne var när vi invigde Ljungdalakyrkan 1980. Under åren har jag även uppskattat relationerna i Hässleholms kristna samarbetskommitté, där en av våra roligaste satsningar var i samband med O-ringen 1995. Jag är även glad för hela samhällsengagemanget, där samarbetet fungerat bra med kommun, sjukhus och skola.
Finns det toppar så finns det även dalar.
– Det absolut jobbigaste som chef har varit när personalfrågor har gjort att vi tvingats ta obekväma och svåra beslut. Det tar kraft och energi, men det ingår även i uppdragen och några av dessa personalfrågor har varit den allra största sorgen för mig.
Bo Johansson har hela tiden bott i Hässleholm, och det är svårt att vara kyrkoherde och anonym i Hässleholm. Alla känner till den cyklande prästen. Det har han inget emot.
– En del präster pendlar till jobbet, men jag har alltid tyckt om att bo här. Man känner igen folk, hälsar och pratar. Kontakter knyts på många ställen, våra barn har ju gått i skola här, vi har varit klassföräldrar som alla andra. Jag gillar att gå på fotboll på Österås och åka skridskor med barnbarnen. Jag är glad för att Gud älskar mig som jag är och om hässleholmarna också tycker om mig så är det helt ok!
Han är alltid väl förberedd när han kliver upp i predikstolen, fast visst har det hänt att han läst fel på namn vid vigslar och haft svårt att hålla tårarna tillbaka under begravningar. Men det hör liksom till yrket det med.
Nu ser Bo Johansson fram emot att bli pensionär och han kan visst tänka sig att hoppa in som komminister framöver om behov finns. Men först ska han ha en ordentlig semester.
– Jag behöver koppla av och få lite distans, ägna mig åt hem, hus och trädgård och framför allt ska det bli roligt att spendera mer tid med barnbarnen. Jag har ju sju stycken, den yngsta elva månader och den äldsta 14 år.
– Längre fram kan jag även tänka mig att vidareutveckla mina teologistudier och kanske läsa någon universitetskurs. Det är roligt att hålla yrkeskompetensen vid liv.
Ett av hans favoritbibelställen är från Jesaja 43, där orden ”Frukta inte” ständigt upprepas.
– I min julbönspredikan inför en fullsatt kyrka talade jag om herdarna på ängen, som fick besök av änglar som sa ”Var inte rädda”. Många människor upplever rädsla i dag. Vi har ett samhälle i förändring, med krig och terrorattentat. Det märks att många känner oro och rädsla. Min hälsning till folk är att de inte ska tappa hoppet, utan lyfta blicken och våga tro på framtiden. Det finns någon som är större än oss själva, och tron bär när orosmolnen hopar sig.
Marie Strömberg Andersson