Kjell Eriksson blev modigare av skoltidens motgångar. Han kan numera titulera sig radio- och tv-man, men tycker att ”människa” funkar ganska bra.
Profilen
Namn: Kjell Eriksson, 40 år.
Gör: Radio- och tv-profil.
Bor: Vid Hornstull i Stockholm.
Familj: Singel. Mamma och storebror.
Om att fylla 40: ”Jag tror inte att det är sant. För jag känner mig inte som 40. När jag var liten så tyckte jag att alla som var 40 var nästan döda, och jag förstår inte hur det har gått så fort. Jättekonstigt känns det.”
Favoritplats: ”Jag har en ny favoritplats – Adelsö. Det är en 40-årspresent till mig själv, jag har köpt lantställe där.”
Följer på webben: ”Jag har min lilla webbrunda med dagstidningar på nätet, nyheter och fakta, Ekot, Agenda, Debatt – jag går runt, runt hela dagarna och håller koll.”
Blir lycklig av: ”Min båt.”
Saker som engagerar: ”Korkad byråkrati. Då vill jag nästan gå dit där besluten har fattats och hålla ett brandtal för att få till en förändring. Jag tror att jag kommer att bli en gammal gubbe snart, en bråkig med käpp.”
Redan på frågan ”Gör” i faktarutan fastnar han.
– Det absurda är att jag aldrig vet vad jag gör – jag gör så otroligt mycket grejer, inom något slags kreativitetsområde. Jag tycker alltid att det är så svårt att säga en titel.
Han fortsätter resonemanget om hur drömmen skulle vara att det räckte med att bara vara en människa i mötet med andra.
– Sedan när folk frågar ”Kan du hjälpa mig med det här?” så svarar man kanske: ”Nej men jag tror att det finns en annan människa som kanske har hunnit lära sig det, så fråga den människan”. Och om någon frågar på en middag, ”vad jobbar du som?”, så kan man säga: ”Jag är en människa! Jag hör till planeten och gör olika saker.”
Kjell Eriksson gillar att snacka och tänka i egna banor, därom råder ingen tvekan. Så hörs han också ofta i olika radio- och tv-sammanhang, för närvarande som panelist i morgonsoffan på SVT. Han har även medverkat i tv-program som Kjell5 000 och Ballar av stål, och i P3:s Morgonpasset och Pippirull.
Dessutom skriver han i tekniktidningar, gör podcasts och jobbar i filmsammanhang som pilot för kamerautrustade drönare. Om han har svårt att hitta en övergripande titel för allt detta må han vara ursäktad.
Ändå var det någonstans med radion det började. I sin självbiografiska bok Kjell berättar han om uppväxten i Täby, ett överviktigt barn som lär sig bemöta mobbarna med humor och som drömmer om att bli en radioröst, en röst som hörs ur en låda utan att någon måste förhålla sig till kroppen bakom.
Att bli retad för att vara en tjockis i skolan var inte roligt, men det hjälpte honom samtidigt att inte vara så rädd för att sticka ut. Han bantade senare bort nästan 30 kilo, men kan fortfarande känna sig präglad av tiden som ”tjock”.
– Om jag nu skulle leva om mitt liv så skulle det vara skönt att slippa övervikten. Men samtidigt kan jag ibland känna att nej, det är ju det som har format mig också. Det där motståndet jag mötte i skolan har gett mig lite kraft och mod.
Mod att till exempel pröva nya saker utan rädsla för att göra bort sig. När han ställde upp i tv-programmet Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show – där kändisar utsattes för allehanda galna och förnedrande lekmoment – hörde Kjell många som sa att de aldrig i sitt liv skulle ställa upp i något liknande.
– Det är lite sorgligt att det finns så många människor som är rädda för att ge sig ut i det okända och galna och roliga, fast vi bara lever en gång. För om jag summerar mina 40 år, så är det inte stunderna som korrekt i kostym på något tråkigt möte som jag kommer ihåg. Utan det är alla galenskaper, när jag vågat släppa på hämningarna och levt ut. Det är ju det som är kul.