Han räknas till de bästa, men NHL-backen och guldpucksvinnaren Victor Hedman tycker inte att framgångarna har förändrat honom.
Att vara NHL-spelare i Tampa, Florida, är att få det bästa av två världar. Åtminstone om man får tro Victor Hedman.
Profilen
Namn: Victor Hedman.
Fyller: 25 år den 18 december 2015.
Gör: Ishockeyback i NHL-klubben Tampa Bay Lightning.
Bor: Tampa, Florida. Örnsköldsvik på sommaren.
Familj: Sambo och hund, mamma, pappa och två bröder.
Så firar jag födelsedagen: ”Jag har bortamatch, så förhoppningsvis med en seger, det skulle vara det bästa.”
Om att fylla 25: ”Det är väl inget speciellt med den åldern. Ett år till bara.”
Favoritplats: ”Örnsköldsvik.”
Blir lycklig av: ”Framgångar.”
Stör mig på: ”Jag är lugn och inte så lättstörd, det är svårt att få mig ur balans. Men att jag glömmer saker, det stör jag mig på.”
Så rensar jag tankarna: ”Tar det lugnt och är hemma.”
– Man får spela bra hockey och får ha fantastiskt bra väder, säger han och beskriver en typisk morgon: på med shorts, t-shirt och flipflops, ut i solen och i väg till träningen.
– Det är det bästa som finns.
Till Tampa blev han draftad redan som 18-åring, redan då som något av en rekordungdom. En av de yngsta debutanterna i Svenska hockeyligan (SHL), en av de yngsta målskyttarna i SHL, och en av de yngsta debutanterna i svenska landslaget.
Han är uppväxt i hockeyns mecka Örnsköldsvik, även känt som ”Foppaland”, och med två hockeyspelande storebröder var det bara en tidsfråga innan han själv skulle ställa sig på ett par skridskor. Det skedde vid två års ålder. Som femåring spelade han i sitt första lag och vid 13 visste han bestämt att det var hockey han skulle satsa på.
Så småningom blev alla tre bröderna – Johan, Oscar och Victor – professionella spelare. Debuten i Tre kronor är fortfarande en milstolpe som fick extra tyngd av att mellanbrorsan Oscar spelade i samma landslagstrupp.
– Vi mötte Norge, minns jag, och spelade i den hall som min äldsta bror spelade i under hans tid i Halden. Det var en häftig känsla, helt klart. Landslaget är det finaste som en svensk hockeyspelare kan vara med i, det var sjukt stort att få göra två matcher med Tre kronor, en dröm som gick i uppfyllelse.
Sedan dess har han spelat på större arenor och 2015 var han i Stanley cup-final med sitt Tampa Bay Lightning. I somras vann han Guldpucken, den första NHL-spelaren att ta hem priset. Det är många som hyllar den snabbåkande, storvuxne tvåvägsbacken som beskrivs som en av NHL:s bästa försvarsspelare.
Om det är något som har tagit honom dit så är det strävan, säger han, strävan efter att bli bättre. Målmedvetenheten har också hjälpt till. Ett led i förberedelsen för en övergång till NHL var att lämna föräldrahemmet och flytta ihop med sin flickvän som 17-åring, redan ett år innan han faktiskt blev draftad.
– Jag spelade med Modos A-lag på den tiden och lägenheten vi skaffade var väldigt nära både skolan och arenan. Det var ett sätt att förbereda mig så gott som möjligt på att ta hand om mig själv, laga mat, tvätta och allt sådant och inte lita allt för mycket på mina föräldrar.
Flytten över Atlanten gick smärtfritt, lagkamraterna var välkomnande och stöttande. Victor och flickvännen har skaffat sig ett umgänge även utanför hockeyn och efter sju år i Tampa tycker han sig ha två hemländer. På fritiden spelar han gärna golf, men det blir också mycket välgörenhetsarbete, bland annat för Peter Forsbergs och Markus Näslunds stiftelse Icebreakers, som stöttar medicinskt behövande barn.
Han hoppas bli kvar länge i USA. Han gläds över framgångarna men anser inte att de har förändrat honom.
– Det är lätt för mig att säga, men jag har samma kompisar hemma som när jag växte upp. Jag gör det jag älskar och försöker vara den jag är och alltid har varit vid sidan av isen. Det är det jag tycker är viktigt, att fortsätta vara sig själv och uppskatta det man har.