En mästare i vävning

Personligt – Det här är inte bara en egotripp. Det är bra för vävningen som helhet att det är några som tar mästarbrev.
Gunvor Johansson kan numera titulera sig mästare i vävning. Och hon menar att färdigheten till stor del är medfödd.

– Egentligen skulle jag haft det för 20 år sedan, kan man tycka.
För kunnigheten har hon haft länge. Det är bara det att reglerna för att få mästarbrev har varit rätt så omständliga.
– Jag har inte kunnat ta det där halvåret ledigt för att kunna satsa på det.
Men när man så ändrade reglerna så att man inte behövde utföra ett speciellt mästarprov, utan kunde få mästarvärdighet på arbeten man redan utfört, slog hon till och sökte.
Bland annat innebar det en resa till Stockholm med en stor väska full med arbeten hon gjort, att visa upp för en granskningsnämnd hos Sveriges hemslöjders riksorganisation. Sedan följde en distansutbildning i ekonomi och marknadsföring för mästare som Sveriges hantverksråd anordnar.

Hon berättar att hon tvekade lite grann. Hon har trots allt hunnit fylla 70 år och hon är redan ett så pass etablerat namn att ett mästarbrev nog inte skulle göra så stor skillnad.
För hennes egen del, vill säga. Men hon fick påstötningar om att det är bra för yrket som helhet om dess utövare får mästarbrev.
För Gunvor Johansson tycker att vävningen inte alltid får respekt:
– Folk kan säga ”Vilken tur du har som kan jobba med din hobby”. Jag har aldrig haft det här som hobby – det är mitt levebröd. Jag sitter inte här och leker.
Hon menar att hon haft hjälp av en medfödd talang – ”flinka fingrar”. Många i den närmaste släkten har haft och har konstnärliga gåvor.

– Jag var väl i femårsåldern när man såg vartåt det drog. Jag följde med min mamma på symöten: jag kunde stå bakom och titta och titta hur de gjorde.
När hon kom hem letade hon fram grejor att testa på själv.
Hon började väva när hon var 13 år. I 20-årsåldern tänkte hon att hon ville bli damastvävare, men hon visste inte riktigt hur hon skulle gå tillväga för att nå det målet.
– Mina föräldrar trodde inte på det – hantverksyrkena var på väg ut på 60-talet.
– Då var det vårdyrkena man skulle satsa på – men alla är ju inte skapta för det.
Hon bildade familj med Svenne, som hon träffat redan som 16-åring på ett EFS-läger i Åhus. Två barn kom, hon var hemma med dem och hade dagbarn.

När hon närmade sig de 30 gick hon några textilutbildningar, i bland annat vävning och sömnad.
– Jag kom till insikt om att jag måste ta vara på det jag fått med mig, förvalta mitt pund och inte gräva ner det.
Hon gick en tvåårig vävutbildning i Lund som hon sedan byggt på efter hand.
På Folkuniversitetet arbetade hon med vävkurser och lärde där känna kollegan och textilkonstnären Karin Jönsson, som betydde mycket för hennes utveckling och som hon sedan arbetat tillsammans med i flera år med kyrkotextil.
Gunvor Johansson berättar att hon har två spår som vävare.
Det ena handlar om kyrkotextilier. Skrudar, mässhakar, stolor, antependier, altardukar, bårtäcken, för att nämna några av de textilier som förekommer i kyrkan.

Riktigt stort var det att få se dåvarande Lundabiskopen, sedermera ärkebiskopen, Antje Jackelén delta i kronprinsessan Victorias bröllop iklädd en kåpa som hon gjort i samarbete med Karin Jönsson.
Sedan en del år tillbaka är textilkonstnär Kristina Lindkvist samarbetspartnern. Många är de kyrkor, framför allt i Skåne, som har textilier som de båda tänkt fram och förverkligat.
Det andra spåret är hemslöjden. Där blev Gunvor Johansson engagerad på 80-talet. Bland annat arbetade hon i Hemslöjdens butik i Malmö. 2008 köpte hon och maken Sven butiken och flyttade den till Citadellet i Landskrona.
– Det gav möjlighet att utveckla den som vi ville.
Nu har de sålt butiken till Skånes hemslöjdsförbund och den har flyttats till gamla järnvägsstationen i Landskrona.

För hemslöjden har Gunvor Johansson bland annat gjort mönsterbeskrivningar till skånska konstvävnader. Till exempel har hon designat häradsarmband med inspiration från skånsk rölakan från olika härader i Skåne för materialsatser.
Hon är också inblandad i utställningen Himmelskt vackert om vävnader från Österlen, som just nu visas på Ystads museum.
Hon har också arbetat som lärare i damast- och konstvävning, bland annat på Sätergläntan, institutet för slöjd och hantverk, i Insjön, Leksand.
Hon har författat boken Väv skånska allmogevävnader, där hon redogör för olika vävtekniker. Den har just översatts till engelska, främst med tanke på den amerikanska marknaden, och den utgåvan kommer i dagarna. Gunvor Johansson har just varit i USA och hoppas ha med sig några exemplar hem.

Den engelska upplagan, Heirlooms of Skåne, är mer omfattande än den svenska. Den behöver vara mer grundläggande, eftersom den vänder sig till en internationell publik som inte har en grund i svensk hantverkskultur.
Vill Gunvor Johansson ha avkoppling från vävstolen en stund arbetar hon gärna i trä.
Därtill är hon musikalisk, spelar fiol och satt tre somrar i Nordiska ungdomsorkestern i Lund.
Men vävningen är hennes fokus. Det är hennes stora talang, som hon valt att utveckla.
Vad är det som gör att hon finner det så fascinerande?
– Det finns inget annat. Jag vet inte hur jag ska förklara det.