Vågar vara öppen med sina problem

Personligt Kotte Piculell lever med ett funktionshinder som inte syns. Hon har alltid varit uppriktig med sina problem men omgivningen vänder henne gång på gång ryggen.
– Talar jag öppet om mina psykiska problem tar folk ett steg bakåt och tittar på mig som om jag smittade.

Kotte har aldrig skämts över sina problem eller för den delen försökt hålla dem hemliga. Tvärtom har hon velat vara ärlig och öppen med resultatet att hon ofta skrämt bort människor. Sedan tonåren har hon haft kontakt med psykiatrin och hade det inte varit för vården hade hon inte levt i dag. Hennes uppväxt har kantats av inläggningar och självskadebeteende, för henne är det vardag och så har hennes vuxna liv till stora delar alltid sett ut.
– Det är inte så hemskt som det låter för det finns hjälp, jag vill lyfta de positiva med psykiatrin. Mina problem är inte värre en maginfluensa. De går över men istället för en varm filt kan jag behöva en klapp på axeln eller ett hej från mina medmänniskor. Alla människor kan krascha ibland och då behöver man någon som stöttar, sedan är vi olika bra på hantera sådana situationer.

Kotte har aldrig känt att hon passat in. I skolan blev hon mobbad och lärde sig att människor i grupp är farliga – hemma rådde psykologisk krigföring. Den kärlekslösa uppväxten och omgivningens behandling har satt djupa spår som lever kvar.
– Individer påverkas olika men jag har alltid känt mig åsidosatt och misslyckad. Min familj kunde inte acceptera mina problem och tyckte att jag skämde ut dem.
Kotte har bott i många familjehem genom åren, haft ett antal vuxenplaceringar men inte förrän hon hamnade hos en familj i Stackarp kände hon sig trygg och hemma. Hon beskriver hur hon i den trygga familjen gjorde ett barns uppväxt, från trotsig treåring till splittrad tonåring.
– Vi har inga blodsband men det är mitt hjärtas familj, de vill mig väl och jag kan vara som jag är; manisk, själaglad eller ledsen. Jag vet att jag alltid är välkommen.

Hon har känt sig som en trasig själ som konstant slagits mot sig själv och det faktum att hon är i behov av utomstående hjälp och vård. Men hon har gjort framsteg och accepterat sin situation. I dag bor hon själv i en lägenhet i Våxtorp och sedan åtta år går hon regelbundet hos en psykolog. Hon har lärt sig hantera sin ångest utan att skada sig själv men är ibland behov av några dygn på allmänpsykiatrisk vårdavdelning. För akut men även förebyggande inläggning.
– Jul och midsommar är två stora gropar varje år då jag går omkull, förra sommaren höll på att bli min sista men efter fem veckor hade de fått mig på fötter igen. I sommar ville jag avsluta mitt liv och var på väg rakt ut framför en bil. Men, säger hon. Jag anser jag har rätt att avsluta mitt liv men aldrig blanda in någon annan i ett eventuellt självmord.
– Jag kan behöva några dygn på avdelning 19 men sedan kan jag leva normalt igen, säger hon tacksamt och kan inte nog berömma personalen.

För snart två år sedan diagnostiserades hon med aspergers sjukdom, en sten föll från hjärtat och plötslig förstod hon hur allt hänger ihop – den sociala fobin, inlärningssvårigheterna och oförmågan att kunna sortera information.
– Jag önskar att jag fått diagnosen för 30 år sedan då hade jag kunnat gå färdigt i skolan, fått bra vetyg och kanske vågat mig ut på arbetsmarknaden.
Känslan av att inte duga, risken för misslyckande och ett dåligt självförtroende gör att hon inte vågar ge sig på nya saker. En längre tid har hon samlat kraft för att försöka återuppta en hobby hon alltid älskat, nämligen att sjunga i kör. Men vetskapen om allmänhetens reaktioner på hennes problem har gjort att hon tvekat in i det sista.
– Det har tagit ett år men jag ska sjunga i kör! Jag ska sjunga i kör! Jag hade bestämt mig, säger hon när hon berättar om sin kamp.

Men som hon befarade möttes hon av kalla handen.
– Ena körledaren sa att det var fel forum för mig, den andra sågade mig fullständigt och påstod att jag inte skulle tycka det var roligt. Det stör mig att mitt funktionshinder är så svårt att acceptera. Det är jobbigt att bli dömd, mitt handikapp gör väl mig inte till en sämre människa? Det jag vill att man ska förstå är att det psykiska funktionshindret inte är individen.
Tredje försöket gick Kottes väg, i början undanhöll hon sin diagnos men när hon ändå valde att berättad togs hon varmt emot.
– Det är ju det valet jag har, antingen vara tyst och att människor omkring mig är oförstående inför hur jag är eller att berätta och de riskerar att de skyr mig.
Den här gången gick det vägen. Segern att få vara med att sjunga i kör igen stärker, att få bli sedd och accepterad verkar bättre än någon annan medicin.
– Nu har jag ett liv utanför dessa fyra väggar, ett liv jag är nöjd med.