På väg tillbaka till ett aktivt liv

Personligt Efter tre veckor i koma och två månader på sjukhus började Matthew Sjölin målmedvetet jobba sig tillbaka till livet. Drygt ett år senare är han på benen igen. Pratar, tränar och går i skolan.

– Mitt mål är att kunna tala och gå obehindrat, men jag är verkligen stolt över att jag kommit så här långt, säger han.
Återhämtning efter olyckan i juli 2014 har gått med rekordfart. Matthews goda fysik har hjälpt honom läka. Frakturen på fjärde bröstkotan känner han inte av, men det brutna lårbenet har han problem med, vilket gör att han fortfarande har svårt att gå normalt. De små blödningarna i hjärnan har inte efterlämnat några bestående men, men han kämpar med talet och lider av hjärntrötthet.

Den livsomvälvande händelsen som försatte honom i rullstol i fyra månader har han i stort accepterat, även om frustrationen ibland pyser över. Inledningsvis irriterades han över oförmågan att kunna kommunicera och uttrycka sig. Tiden i respirator och även efteråt pratade han med händerna; tumme upp, tumme ner och fuck you-tecknet kom han rätt långt på.
– Jag tänkte att det här suger skitmycket, men jag ska klara det, säger han.
Jävlar anamma, en positiv inställning och stöttande föräldrar har hjälp Matthew på hans väg att komma tillbaka.

Sedan dag ett har olyckan påverkat hela familjen, strategin har varit att ta dagen som den kommer. Genom att undvika att gräva ner sig eller gripas av panik har det aldrig känts hopplöst. Pappa Fredrik har peppat och utmanat, mamma Gretta har haft en mer omhändertagande och tröstande roll, båda har Matthew haft god nytta av i sin läkeprocess. Därtill har han fått hjälp av sjukgymnaster, logopeder, specialpedagoger och arbetsterapeuter. Något samtalsstöd har han inte känt något behov av.
– Jag har inte velat prata med någon om det som hänt, mina känslor tar jag ut på gymmet, säger han.

Familjen har valt att hantera händelsen på sitt eget sätt, genom att odramatiskt och öppet prata med varandra, men också genom att dokumentera Matthews framsteg. Från olycksdagen och framåt finns händelser och fotografier samlade i två pärmar, som ständigt fylls på. Matthew själv bidrar, om än något motvilligt, med egna funderingar när han känner för det.
– Jag vill helst gå vidare och inte se bakåt, men i framtiden kan det vara kul att läsa, menar han.
Den största drivkraften är hans långsiktiga mål att bli lärare och han är på god väg. I höstas började han på Apelrydsskolan i Båstad, där han läser global management, en treårig utbildning han gör fördelad på fyra år för att han helt enkelt ska orka med.
– Förra hösten började jag läsa vissa ämnen på Osbecksgymnasiet, så dem slipper jag nu, men eftersom det finns risk att jag tar ut mig behöver jag ett lugnare tempo, förklarar han.

Skolan är en stor utmaning som tar kraft, men också en källa till glädje och energi. Han har svårt att dra i bromsen, för det finns så mycket roligt han vill göra nu när han kan stå, gå och röra sig utan hjälpmedel. Under ett drygt år har han nått delmål på delmål. En milstolpe var att själv kunna gå till gymmet igen.
– Nu är mitt mål att kunna gå och tala så perfekt som möjligt, jag har blivit väldigt målmedveten och accepterar inte ett dåligt resultat. Förr var jag väldigt omogen och retsam. Nu är jag lugnare. Jag bor själv på skolan och tar eget ansvar, men jag vet att jag inte är odödlig – allt kan hända.